Sida:Sjöfröken 1829.djvu/203

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
191

Och går en väpnare ej an?”
Hon rodnade och elden flög
Ur ögat, då en suck hon smög.
“Ack, mig ej passar flärd och ståt,
Jag blott är van vid sorg och gråt,
Och undan krigets faror flydd,
Jag kommer för att söka skydd
Och nåd, hos kungen, för min far.
Se denna ring, som gifven var
Af kungen åt Fitz James, som lön
För trogen tjenst; om ni min bön,
Med ringen understödja vill
Så stängs för mig ej slottet till.”

10.

Med vördsam bugning, nedsänkt blick,
Af Elins hand han ringen fick
Och sade: “Den klenodens vigt
Jag känner; äfvensom min pligt.
Förlåt, om jag af missförstånd
I er ej sett en Dam af stånd!
Så snart som kungen vaknad är
Han veta skall att ni är här.
Till dess, i bättre rum jag ber
Ni täcks på slottet hvila er.
Det blir ni ensam; men i fall
Ni eder pryda vill, jag skall
Om kammartärna dra försorg;
Kom, följ mig blott, till kungens borg!”