9.
“Min gamle vän!” sa'd hon, ”låt bli
Slikt fåfängt, grundlöst grubbleri!
Hvartenda stycke du ju kan
Som flöjt och harpa slagit an,
I Lågländsk dal, i Högländsk vrå,
Från Tweed till Spey: hvad under då,
Om någon ton, af minnets band
Ej redigt fäst, står främst ibland
Och griftesång med sång om krig
Emot din vilja blandar sig?…
Till sorglig aning fins ej skäl,
Vi här bo tryggt och trifvas väl;
Min far, af egna dygder rik,
I med och motgång är sig lik,
Han tycks ej sakna höghet, prakt,
Ej flyktad rikedom och makt,
Och stolt han trotsar ödets hot,
Som eken vinden står emot.
Väl stormen löfvet härjat har,
Men stammen, lika frisk, är qvar.
För mig” (hon små blå klockor bröt
I gräset, och en krans sig knöt)
Ӏr denna blomma, frisk och vild,
Den tjenligaste sinnebild.
Hon dricker himlens dagg och regn
Så väl som rosen, hvilken hägn
I sjelfva kungens trädgård får;
Och när hon fästes i mitt hår
