84
Tog fram ett alnslångt kors af Id,
Af samma träd som Alpines graf
I många år sin skugga gaf,
På Nunnön,(8) och vid vestans flägt
Till evig ro söft Rodriks slägt.
Hemsk tystnad rådde uppö ön
Då Brian mumlade en bön,
Men snart besvärjarns blick blef vild
Då ha med krigets sinnebild
Mot himlen sträckt, till ordet tog
Och allas ögon till sig drog:
9.
“Ve, öfver den, som icke går
Till strids, så snart han skåda får
En gren af grafvens Id, som står
På Alpines stoft; der daggens tår
Plär sorgen uttryck ge!
Han skall, till straff för bruten tro,
I lifvet njuta ingen ro,
Och ej hans ben bland fädrens bo,
Men kastas uppå ödslig mo,
Till vandrarns spott och spe!”
Han teg, men hvar och en vasall,
Som samlat sig kring Rodriks tall,
Med svärdet hårdt, slog knall på knall
Mot sköldens skrällande metall
Då tyst han hördes be.
