Hans Nilsens hållning var äfven olik deras, som i allmänhet ledde församlingarne; rösten var icke klagande, hufvudet icke böjdt och han smålog aldrig. Hög och stor stod han bland dem med få och enkla rörelser, vändande det vackra hufvudet och liksom upplysande alla vrår med sina klara gråa ögon.
Först förmanade han dem med allvar och myndighet; sedan tackade han dem alla hjertligt för godt och trofast broderskap; ja, han vände sig till och med, så att alla märkte det, direkt till Sivert Jespersen, då han särskildt tackade dem, som hade räckt honom handen, när han hade famlat och farit vilse.
Och till slut bad han en bön, som länge ihågkoms bland vännerna. Det var ett af de ögonblick, då orden kommo öfver honom som en storm och hans hela väsen liksom glödde af innerlighet och hänförelse.
Efteråt samlades de omkring honom för att trycka hans hand och medtaga ett litet ord ifrån honom, ty ingen kunde veta huru länge han skulle stanna borta. Kom en så älskad predikant väl ut på resor, så kunde han lätt dragas från bygd till bygd rundt omkring hela landet; ty öfverallt voro de begärliga efter att höra honom, och det skulle säkerligen bli många, som bjödo honom till sig, då det blef kändt, att han var på vandring.
Derför var det tårar och vemod bland dem. Fennefos var i sjelfva verket en af församlingens fastaste stödjepelare. Ty vid många af de andra — som nu t. ex. Endre Egeland och Sivert
