Jespersen — var det liksom ett litet «men»; åtminstone talade folk ständigt illa om dem, och de voro ju på alla håll omringade af bespottare och baktalare.
Men på Hans Nilsen hade det aldrig varit den minsta fläck. Ja, den nye presten i staden, som låtsades vilja närma sig haugianerna, omtalade till och med Fennefos med stort erkännande. Det voro bröderna ej litet stolta öfver. Det hände ej hvarje dag, att en lekmanspredikant fick beröm af en prest.
Hans Nilsen skulle resa om ett par dagar, så snart de äldste hunnit skrifva de bref, han skulle ha med sig, samt ordna de böcker och småskrifter, som han skulle utbreda bland folket på sin vandring.
Det var i slutet af oktober, och Hans Nilsen tänkte gå längs kusten från gård till gård ända till Kristiansand, samlande vännerna till uppbyggelse, hvar han gick fram.
Från Kristiansand skulle han sedan vandra uppåt Sætersdalen, och vid jultiden beräknade han att vara i sin hembygd.
