Worse lofvade allting. Det föreföll honom, att han skulle kunna utstå ett obegränsadt antal af de längsta uppbyggelser, bara han fick sitta hos sin Sara och sedan ta henne med sig hem.
Men ändå stodo underhandlingarne stilla. Worse visste sannerligen icke, om det gick framåt eller tillbaka. Han var nu alldeles bedårad och trippade omkring Sara som en gammal kalkon.
Hvad Sara hade för åsigt, talades det ej mycket om mellan modren och friaren; madam Torvestad »kände sin dotter». Och Jacob Worse, den gamle kurtisören, han inbillade sig, att när Sara rodnade för hans blick, icke tordes vara ensam med honom och afvisade hans presenter, så var det de fjära flickornas sätt, som han hade sjungit om och sett nog af både vid Östersjön och Medelhafvet. —
Fastän konsul Garman tycktes ha så ringa beröring med staden, hade han dock sina tentakler ute, och man visste på Sandsgaard så der tämligen besked om stort och smått der inne. Isynnerhet intresserade jungfru Birgitte och jungfru Mette sig för allt, för allt möjligt utan undantag.
Sålunda kom det snart till konsulns öron, att Jacob Worse gick på frieri, och det väckte hans ovilja och bekymmer.
För det första var det honom absolut emot, att hans kompanjon ingick i något nytt äktenskap, hvilket bara skulle trassla in situationen.
Men vidare tänkte han med oro på, att dessa heliga — han kände familjen — alldeles skulle förstöra hans präktiga kapten Worse för honom.
