ut i frestelser och faror, som lätteligen — vi veta huru lätt — kunna förqväfva de goda fröna och åter göra er till ett förtappelsens barn, nu vågar jag inte tänka på att anförtro er mitt barn, min kära Sara!»
»Men, madam, madam! Jag skall inte resa, jag vill inte resa, jag går direkt till konsuln och säger att han får skicka en annan; jag svär på, att jag inte reser!
»Kanske inte denna gång, men nästa gång det faller er kompanjon in —»
»Aldrig! Får jag henne, så lofvar jag —»
Han tystnade: genom rutorna såg han bramrårna af »Familjens Hopp» ute i Sandsgaardbugten; och madam Torvestad smålog litet surt.
»Lofva inte hvad ni ej kan hålla och betänk er inte för vår skull på att träda tillbaka. Sara är visserligen förberedd, men hon vet ännu ingenting med visshet; jag har icke talat till någon af vännerna om det, och sjelfva bröllopet har jag tänkt fira i all stillhet, så som det brukas bland oss, presten och ett par af bröderna. Ert hus är ju färdigt; ni hade bara att föra henne in.»
»Jag lofvar er att öfverge sjön från den dag jag blir gift med er dotter,» sade Jacob Worse och räckte fram sin hand.
Han hade kommit att tänka på, att han skulle föra in Sara i sin våning och stänga dörren efter henne och ständigt ha henne der inne för sig sjelf.
Men madamen sade: »Det är en tvifvelaktig sak. Jag har hört talas om många sjömän, som inte kunna försaka sjön fast de äro till åren, ha
