fullt upp af jordiska egodelar och hustru och barn. Sådant ser man, fast jag kan sannerligen inte förstå det. Jag tycker tvärtom sjömännen borde tacka Gud för en lugn hamn efter ett stormigt lif.»
»Ja, ni har rätt, madam, det är just så jag har det nu. Gif mig er dotter, och ni skall få se att jag skall bättra mig på alla sätt, så som ni önskar.»
De räckte hvarandra handen, och Worse ville genast att de skulle gå öfver till Sara. Men då de gingo öfver gården, der Martha fick ordre att lägga in kläderna igen, blef han dock litet betänksam.
»Hvad tror ni hon skall säga?» frågade han sakta.
»Sara skall bli trogen och kärleksfull mot den man, som hennes mor i bön till Gud har valt för henne,» svarade madam Torvestad i en ton af säker öfvertygelse, som lugnade honom mycket.
Sara hörde dem komma; hon hade väntat dem, och det fans intet spår af alla de tårar hon hade gråtit. Blek som alltid, med sänkta ögon kom hon in i rummet, då modern ropade på henne.
»Sara! Här står den man, som begär dig till hustru. Jag har lofvat honom på dina vägnar. att du skall bli honom en trogen och kärleksfull äkta maka inför Gud och menniskor. Inte sant, mitt barn, du vill uppfylla din mors vilja och sålunda åtlyda Guds bud?»
»Ja, mor.»
»Så gifven hvarandra edra händer i Jesu namn — Amen!»
