Jacob Worse var rörd; han försökte säga några ord om att han ville vara som en far för henne; men då han midt i meningen ej tyckte att det passade och ville säga något bättre, blef det ingen mening i det, hvarför han bara kramade madam Torvestads hand med mer än vanlig kraft. Deremot tog han sin fästmös så försigtigt, och det var riktigt en njutning för honom att känna huru mjuk och fin den var.
Hela qvällen uppförde han sig mycket klumpigt, men han var så strålande lycklig, att han knappast gaf akt på uttrycket i Saras bleka ansigte.
Då han kom tillbaka till sina rum, gick han länge af och an i lycksaliga drömmar; det var tisdag, bara fyra dagar till söndagen; han ville fiffa upp i huset, der var icke på långt när fint nog.
Länge funderade han på om han skulle flytta ned sin salig hustrus säng från vinden, men det slutade med att han beslöt köpa en ny.
Då han gått, skickade madamen Henriette i säng; Sara ville gå med det samma, men modern höll henne qvar.
»Nu må du tacka Gud för all hans miskund, Sara!»
»Ja, mor.»
»Skall du inte också tacka mig?»
Sara teg och rörde sig icke.
Det gick ett styng genom modern.
»Sara!» sade hon skarpt.
Men då såg Sara upp, och i hennes ögon låg någonting, som modern vek tillbaka för; hon frågade ej mera, sade bara godnatt och dermed gick dottern.
