Madam Torvestad försjönk i många slags tankar. Minnen från ungdomen stego upp, och de voro icke vackra. Äfven hon hade blifvit gifven till en man, som hon icke kände; han var också äldre än hon, men han hade förstått att taga henne på det rätta sättet.
Hon mindes visserligen tårar från den första tiden, men sedan hade det blifvit bra; hon hade blifvit frälsad från fåfänglighet och lättsinniga kärleksdrömmar, och så skulle hon äfven bevara sina barn.
Men i denna blick från dottern låg det likväl något, som träffade ett sårbart ställe i henne, der det borrade sig djupt in som en gadd. Hon, som eljest var så säker på sig sjelf och sina handlingar, fick ett pinsamt tvifvel. Alla de väckta minnena och en obestämd fruktan för att hon ändå ej kände denna stilla dotter till bottnen, gjorde hennes sömn orolig och plågade henne med onda drömmar.
Men Henriette, som hörde Sara snyfta, kröp upp i hennes säng och ville trösta henne.
