Sida:Skeppar Worse.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 140 —

Det föresväfvade honom ännu ett oklart minne om några damer i en blå och hvit båt och en man i röd sidentröja, som stod i förstäfven med en åra.

Nu var dammen så liten, att det skulle vara löjligt att ha en båt i den. Konsuln grubblade många gånger öfver, hur det kunde hänga ihop, att en dam så år från år kunde minskas. Det var väl vassen som växte öfver, och han ålade hvarje år trädgårdsmästaren att hålla ögonen på vassen men det hjelpte icke.

Trädgården var ursprungligen anlagd i rent fransk stil med breda rätvinkliga gångar, täta stora häckar och alléer eller oändligt små dockhäckar af buxbom. Med vissa regelbundna mellanrum var der en rundel, der fyra vägar möttes; der stodo bänkar omkring och i midten en solvisare eller en minnespelare eller något dylikt.

Men i utkanten af trädgården, isynnerhet mot nordvest var det planteradt tätt med träd liksom en bred ram omkring det hela. Det var simpla inhemska träd, som skulle beskydda den fina franska trädgården med de främmande växterna och blommorna mot den kalla vinden från hafvet.

Paviljongen med dammen låg vester om hufvudbygnaden; och fastän det egentligen ej var många steg, ansågs den dock i gamla dagar som ett slags Trianon, dit man begaf sig för att dricka kaffe eller höra musik. Det sirliga tåget bugtade då framåt på de sinnrikaste omvägar, öfver bron och rundt omkring dammen, eller också steg man i båten och lät sätta sig öfver i tre årtag under otaliga komplimanger och qvickheter.