Sida:Skeppar Worse.djvu/141

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 141 —

Allt detta kunde Morten Garman mycket väl erinra sig från sin ungdom. Han hade sjelf försökt att hålla lif i de gamla skicken och maneren, men det hade blott lyckats honom till hälften. Menniskorna förändrades, dammen grodde igen; ja, till och med hans fars prydliga trädgård hotade med att växa igen.

På bägge sidor om den breda sandgången, som ledde till paviljongen, löpte en häck så tät, att unga damer till trädgårdsmästarens stora förtrytelse brukade sätta sig på den, och med regelbundna mellanrum stodo der sex klipta pyramider af buxbom. Här var det konsuln tyckte om att vandra af och an; här var all den gamla sirliga stelheten bibehållen.

Men i trädgården för öfrigt började det se brokigt ut. De simpla träd, som voro planterade för att ge skydd, började nu, då de hade fått tjocka stammar och starka rötter, att utbreda sig för egen räkning, och då de ej kunde komma någon väg utåt mot nordvesten, skickade de långa grenar inåt trädgården, öfver de rätvinkliga gångarne och de snörräta små dockhäckarne af buxbom.

Det var en samling unga bokar, som började upproret. I flera år hade de stått nästan stilla. Nordanvinden blåste toppen af dem och böjde dem och alla de andra träden inåt, så att de sågo ut som om de voro snedt afklipta med en sax. Men då de så ändtligen hade samlat tillräcklig kraft nedtill, började de att breda ut sig, växte inpå hvarandra och på de andra träden, kämpande