Sida:Skeppar Worse.djvu/142

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 142 —

om hvarje solstråle och blänkande af friskhet och saft.

De andra träden gjorde likaså; ja till och med de anspråkslösa fläderbuskarne, som stodo ytterst längs staketet, och som under de första svåra åren hade utstått allt eländet med nordanvinden, till och med de fingo makt och försökte lyfta sina runda kupoler i höjd med de unga rönnar och popplar, som stodo längre in.

Både konsuln och trädgårdsmästaren voro på benen, men de uträttade ej stort. Från alla kanter bröt en simpel frodighet in öfver den torra, sirliga trädgården. Inne under träden ville häckarne ej trifvas längre, de sköto vattenskott eller torkade bort; anständiga buskväxter, som förr varit klipta som små kuddar, pöste upp sig till stora hölass; gångar, som förr voro rymliga för två, pressade ihop sig, så att en knappt kunde komma fram.

Det var icke trädgårdsmästarens fel, men anläggningen hade kommit så långt, att trädgården öfvergick till park; och det hade ej varit någon annan möjlighet att bringa den tillbaka till det ursprungliga franska mönstret än att fälla träden och börja om från början.

Men det kunde ju icke gå an; många tyckte till och med att det var vackrare nu än förr med de höga träden. Men icke konsuln; han såg med beklagande, huru hans egentliga trädgård krympte ihop hvarje år, tills han ej hade mera qvar än den breda sandgången med de sex pyramiderna framför paviljongen.

När han vandrade här under de ljusa, stilla sommaraftnarne, kunde han mellan de upproriska