Sida:Skeppar Worse.djvu/143

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 143 —

träden se en skymt af den rödgula aftonhimlen, som ännu kastade sina färger öfver Sandsgaardviken och vesterut mot hafvet, der vattenytan låg som glas böljande i långa tvärstrimmor.

Han kom att tänka på den herrliga utsigten öfver hafvet, som man i forna tider hade haft från taket på trädgårdspaviljongen. Nu var det förbi med den. Det gick med trädgården som det gick med staden: den växte upp och växte igen, så att man hvarken kunde känna igen den ena eller den andra.

På baksidan af paviljongen var det en hemlig dörr i panelningen, hvartill konsuln ständigt bar nyckeln i fickan. Många små minnen om galanta äfventyr kommo mylrande ut, när han nu på sina gamla dagar någon enda gång öppnade den lilla bakdörren. Trappan var trång; nu skulle han visst ha svårt för att komma upp; men i ungdomen, herre Gud, hur lätt flög man icke upp och ned!

»Le nez, c’est la mémoire,» sade han med ett bon mot af sig sjelf, i det han inandades den instängda lukten af gammalt mahognyträ, och gnolande vandrade han af och an i den lilla återstoden af hans ungdoms trädgård, ställande sina vackra ben försigtigt och elegant, drömmande att han var klädd i skor med hvita silkesstrumpor. —

Men på vägen utanför stannade en vandringsman och såg utöfver fjorden.

Det var den bekante kolportören Hans Nilsen Fennefos. Högväxt, mager, med en skarp glans i de ljusa ögonen stod han stilla och föll i tankar,