Sida:Skeppar Worse.djvu/155

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 155 —

brud vid handen och förde henne till sin fader. Dit kunde och vågade mina svaga ögon icke följa dem.»

De flesta gåfvo sitt bifall till känna genom leenden och nickar, men en och annan såg dock betänksam ut. Sivert Jespersen ångrade sig, att han ej i tid hade träffat noggrant aftal med madam Torvestad.

Visserligen var hon en förståndig qvinna, hvilken man nog kunde anförtro att leda en sak, till och med om den var något kinkig. Men detta var just hennes svaga punkt, och Sivert Jespersen visste blott alltför väl huru mycket Fennefos hade emot detta slags öfverspända hänförelse. Emellertid satt Hans Nilsen med samma lugna min, men han talade ej mera, utan tycktes vara försjunken i tankar.

Bland de andra deremot började det röra sig en stilla munterhet. Det sura Medoc-vinet dracks försigtigt i ljusröda portioner med socker och vatten, några drucko hembrygdt svagdricka, de flesta bara vatten.

Men det kärleksfulla och broderliga sinnelag, som sammanband dem, strömmade öfver hos många; de smålogo åt hvarandra, klappade hvarandra på axeln eller kinden. Småningom glömde de oron för Hans Nilsen, och de gladde sig bara öfver att återse honom, om han också satt så tyst bland dem. Ingen kunde ju veta hvilka pröfningar Herren hade sändt honom; när hans sjuka sinne var läkt, skulle han också få frimodighetens nådegåfva som förr.