Sida:Skeppar Worse.djvu/156

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 156 —

Då ljöd plötsligt hans röst bland dem, och det blef med ens alldeles tyst.

»Af hjertat älskade syskon! Kallade och utvalda i vår Herres Jesu Kristi frid i Gud, rättfärdighet och helighet med visdom i saktmodighet, af den äkta kärleken och ödmjukheten, som är luttrad förmedelst den helige andes eld eller fadrens tuktan — han kalle, upplyse, öfverskygge, drifve och fullkomligt berede eder till den eviga herrligheten! Amen!»

De kände igen stämman, många till och med de underliga gammaldags orden; det var Hauges egen helsning från ett af brefven; och både den ene och den andre af bröderna tänkte: nu kommer det!

I början talade han stilla, nästan vemodigt om »den första kärleken»; han erinrade om huru sjelfve Hauge hade bekänt under sina senare år, att den första kärleken icke en gång hos honom brann som i de första nådens dagar.

Derefter skildrade han brödernas trångmål under de onda dagarne; han prisade och lofvade Gud, att han hade varit stark i fäderna, så att lågan icke släcktes, utan blossade klart öfver hela landet.

Men så kom han till brödernas trångmål under de goda dagarne, och alla böjde hufvudet: nu kommer det.

Och det kom öfver dem som ett oväder. Slag i slag föllo hans ord ned bland dem, än här än der, öfverallt på ömma punkter; hvar och en visste hvad som menades med hvarje ord och ingen såg på den andre. De fingo ingen tid att förundra