»Nej, men Sara, säg inte så!» bad han, men hon fortfor, medan ögonen följde honom så stora och kalla, att han höll upp handen för att skygga för sig.
»Huru länge vill du väl håna Herran, du gamle man? Har du ingen fruktan för den obotfärdiges straff? Eller har du intet hört och intet läst om det yttersta mörkrets fasor?»
Worse drog sig förfärad bort mot sofrummet. Halfdrucken som han var, kunde han ej riktigt sammanfatta meningen; han hörde blott de ohyggliga orden och kände de båda mörka ögonen, som förföljde honom. Ett par gånger bad han henne så bevekande att hålla upp, men hvarje gång fick han en ny skrämsel, tills han förkrossad och eländig smög sig in i sofrummet och kröp i säng.
Men först då han hade snarkat en hel timme, kom hans hustru tyst in och lade sig bredvid honom.
