Sida:Skeppar Worse.djvu/178

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 178 —
12.

Hvarje afton, då Henriette gick i säng, upprepade hon den ed hon hade svurit Lauritz, då han reste: »Jag lofvar och svär att älska dig trofast i lif och död och aldrig gifta mig med någon annan.»

Men hvarje morgon, när hon steg upp, suckade hon och grät ibland, ty hon såg ingen utväg och hon fasade för hvarje dag som kom.

På hennes tjugonde födelsedag hade modern rent ut sagt henne, att hon snart skulle gifta sig. Lauritz hade farit på långtur, han kom visst icke hem på två år; och om han också kom, visste hon alltför väl, att modern aldrig skulle låta dem få hvarandra.

Så vacklade Henriette mellan den frimodiga eden och den ogenomträngligaste hopplöshet, än ytterligt nedslagen, än vaggande sig i stolta drömmar om sin käcke Lauritz, huru han älskade henne och huru fast han litade på hennes trofasthet.

Hon blef icke fyllig som systern, utan höll sig smärt och mager; hennes fina, lifliga ansigte fick ett spändt uttryck, som om hon hvarje