Sida:Skeppar Worse.djvu/179

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 179 —

ögonblick gick och väntade på något. Hon förtrodde sig till Sara, och hon talade för henne och förmanade henne till lydnad.

Men Henriette var alltför klok för att ej upptäcka huru Sara hade det i sitt äktenskap; icke heller var det någon synnerlig kraft i Saras förmaningar, när hon talade om lydnaden. —

Flera dagar efter Sivert Jespersens bjudning syntes Hans Nilsen icke till; han infann sig icke vid måltiderna och var icke en gång hemma om natten.

Madam Torvestad skulle icke ha bekymrat sig så mycket derom, ty sådant hade händt förr. Fennefos hade många vänner i trakten, som han ibland besökte. Men hvad som oroade henne var att den gamle färgaren flera gånger hade varit der för att fråga efter Hans Nilsen, utan att vilja anförtro henne hvarför han sökte honom.

Madam Torvestad hade nu nästan tröstat sig öfver missräkningen med Sara. Då hon märkte, att dottern växte henne öfver hufvudet, var hon klok nog att nöja sig med den glans, som äfven föll öfver henne i följd af det rika och goda partiet. Och fastän Henriette icke på långt när fylde Saras plats vid bibelpulpeten, fortforo dock madamens små sammankomster att vara besökta, och hon bevarade sitt anseende bland de äldsta.

Men under de sista dagarne föregick det en förändring, som oroade henne. Hon kom mycket snart under fund med, att det hon hade läst vid middagen om Franckes himmelsfärd hade gjort ett mycket ogynsamt intryck. Vidare fick hon veta, att de äldste höllo rådplägningar om Fennefos,