utan att hon blef tillkallad. Den gamle färgaren hade påtagligen ett hemligt ärende till honom från dem.
Madam Torvestad öfvervägde saken med besinning och fattade sitt beslut. Så snart Hans Nilsen ändtligen visade sig igen på eftermiddagen den femte dagen, mötte hon honom på trappan och drog honom in i sitt rum.
»Sist du var här i staden,» började hon utan någon inledning, »frågade du mig, om jag trodde att du borde gifta dig; den gången svarade jag nej, men nu anser jag, att det kunde vara på tiden.»
Han gjorde en rörelse på stolen, och nu först blef hon uppmärksam på hans besynnerliga utseende.
Han satt böjd, halft vänd från ljuset; de klara gråa ögonen, som eljest stodo så öppna mot den han talade med, voro nedsänkta, och när de lyfte sig, gledo de åt sidan. Blek var han också; men stundom rodnade han och strök sig öfver ansigtet med handen, som om han ville dölja det.
I sin förundran glömde hon att gå vidare och fortfor bara att upprepa: »nu anser jag, att det kunde vara på tiden.»
Fennefos å sin sida trodde, att hon visste allt, liksom han öfver hufvud taget trodde, att hvar och en kunde se hans synd och orenhet utanpå honom. Och då hon fortfor att upprepa, att det var på tiden han gifte sig, blef han så skamfull, att han ej visste åt hvilket håll han skulle se.
