»Lissabon,» mumlade Worse; han hade en bild af den stora jordbäfningen öfver soffan i salen.
»Den fjerde bevekande orsaken är våra begångna synders oändliga tal, då vi vandrade i våra lustar, dryckenskap, fråsseri, fylleri och förfärande afguderi.
Den femte är vårt lifs korthet, hvilken allvarligen ropar till oss, att vi böra omvända oss. Ty lifvet far hastigt bort, liksom om vi flöge derifrån, och vi förtära våra år som ett intet.
Den sjette är det ringa antalet af dem som blifva saliga; ty porten är trång och vägen är smal, som förer till lifvet, och få äro de som finna den.
För det sjunde hotar döden oss, hvilken är köttet förhatlig, och dess ihågkommelse faller sig bitter för hvar och en, som är qväfd och fångad i de verldsliga välluster.»
Worse gjorde en orolig rörelse i sängen, som om han ville afbryta, men hon fortsatte:
»Så skola vi ock betänka domens dag, den der skall komma som en tjuf om natten, på hvilken himlarne skola förgås med stort buller; elementen skola smälta af hetta, och jorden och allt hvad deruppå är skall uppbrännas.
Men den nionde och sista bevekande orsaken är helvetets pina, hvilken är framför alla marter den olidligaste och outhärdligaste. Skriften talar fasansfullt om de förkastades tillstånd i den eviga elden, der matken aldrig dör och elden aldrig utsläckes; en fördömelse, en outsläcklig pöl, som evigt brinner med svafvel och eld; den kallas Gehenna, hvilket är uttydt: den eviga pinan; och
