En storm kan gå an, till och med om den är tämligen styf, när man är på fastlandet.
Men när det blåser lika envist vecktals, dag efter dag, natt efter natt, så att ingen längre kan hålla reda på, när den ena stormen började och den andra slutade, då är det få som gå fria för en tryckande, nervös ängslan, om de bo i en liten trästad vid den öppna fjorden med sjelfva hafvet vrålande strax utanför.
Då sänker himlen sig så lågt, att molnen släpa utmed jorden, och regn och skum ryka långt inåt landet; dagen är ljusgrå med brandgula ovädersljusningar och natten så svart och tät som en likkista.
Då är det värst, när man ligger vaken och hjelplös i sin säng och stormen pressar sig in i små, krokiga gator, ruskar i takrännorna och kastar ned tegelpannor.
När man så icke har sofvit ordentligt på flera nätter och fördrifvit dagen med att titta från barometern upp i den gråa, sönderslitna himlen eller ut på den ödsliga gatan, der det här och der är en röd fläck i smutsen efter en krossad tegelpanna,
