eller med att höra berättelser om skador i staden på fönster och tak eller på hamnen — eller om huru nära det var att det blef eldsvåda i natt — eldsvåda i en sådan storm! — då är det som en och annan börjar tvifla om allt går riktigt till, om inte verlden har kommit litet i olag, om inte allt skall rifvas i stycken och vräkas tillsammans och hafvet vältra in öfver de låga skären och spola hus och kyrkor och hela attiraljen ut i fjorden som tändsticksaskar.
»Guds vrede är öfver landet,» sade haugianerna och höllo i sina hattar, när de gingo till bönemötet; vid ingången virflade vinden halsdukssnibben öfver hufvudet på qvinnorna, så att de kommo alldeles vimmelkantiga in i den låga, halfljusa samlingssalen.
Der sutto de och tryckte sig tätt tillsamman; medan han, som läste, måste höja rösten eller till och med alldeles sluta, när stormen tog ett kämpatag i askträden utanför och skakade fönster och dörrar.
Under stillheten som följde, när byn var öfver, började han så åter att läsa, men rösten var svag, utan lif och utan frimodighet. Och de sågo från den ene till den andre, men ingenstädes syntes någon frimodighet; qvinnorna ryckte till vid hvarje ny vindstöt, och männen hade mycket att tänka på.
Flera af haugianernas fartyg voro på väg från Östersjön och S:t Ybes. De gingo och väntade och väntade, men det kom icke något, och så blåste det värre och värre — stormar från sydvest upp till nordvest ständigt vildare och vildare; hade
