och derför hade han ej funnit något att glädja sig åt hvarken på klubben eller kontoret eller i kramboden eller magasinet, fast affären i sjelfva verket hade gått oklanderligt under hans frånvaro och hans folk förtjenade mycket mera beröm än de fingo.
Vresig och modstulen gick han ut och in i sina fina, rymliga rum. Solen stod lågt i nordvest, och öfver udden, som skilde stadsviken och Sandsgaardbugten, kunde han midt i den guldglänsande aftonhimlen se bramrårna af »Familjens Hopp».
Men ingenting hjelpte. Och nu kom han dessutom att erinra sig, att den gamle hamnfogden Snell uppe på klubben tagit honom afsides och hviskat med fingret på sin långa röda näsa: »Pop-pop, Jacob! Det vore visst på tiden att du lemnade gubben litet pengar. Det säges — pop-pop — att han kan behöfva dem nu i dessa tider.»
»Hvad tusan menade han med det?» ropade skeppar Worse argt, då han nu erinrade sig det, »vill den gamle noshörningen inbilla mig, att C. F. Garman är i penningknipa? Pyh! Hvad vill du, Lauritz?» skrek han plötsligt, då han såg sin jungman i dörren.
»Ingenting, kapten,» svarade Lauritz saktmodigt och gick igen.
Men Worse for efter, fångade honom i förstugan och drog honom in i rummet.
Det var sant hvad Lauritz hade sagt; han ville egentligen ingenting. Men då han i sin sorg och stora öfvergifvenhet såg kaptenen, som alltid
