samhället visste i allmänhet föga om kolportörerna; men man trodde på skildringen, ty presten, fridens man, kände man så väl.
De flesta kände honom från dessa feriebesök i en prestgård, hvilka alltid stå för ens minne som glanspunkter i ungdomen; antingen i månsken en sommarnatt i skogen eller med tindrande hvit snö och klang af aflägsna slädbjällror, som komma närmare.
I denna ram stod presten, ljus, vänlig och dock så välgörande allvarlig; hvilka muntra tal kunde han icke hålla, huru kunde han ej inlåta sig på ett oskyldigt skämt, och huru godt var det ej att vara i det rymliga, rikliga huset, fullt af ungdomens glädtighet och betryggadt af »fars» milda allvar!
Han var medelpunkten för allt, icke blott för fruns och döttrarnes omsorg, utan i all ungdomens glädje och lek måste »far» vara med, om det skulle vara riktigt; hans stora sjöskumspipa stoppades åt honom, de unga herrarne kommo störtande med fidebussar, när den slocknade; och alla samlades i en deltagande krets omkring honom, medan frun med öfvad hand invecklade honom i alla hans ylletröjor, skinntröjor, tulubber, skärp och pelsar, när han skulle fara till annexkyrkan annandag jul.
Eller kunde någon glömma de stilla lördagseftermiddagarne, när man helst måste hålla sig utom hus för att icke störa presten, som studerade sin predikan på kontoret, så att tobaksröken virflade ut genom nyckelhålet som en blå orm; eller söndagsmorgonen, innan man gick till kyrkan, då
