man väntade medan »far» förtärde sin äggtoddy för att klara rösten.
Och ändå kunde denne ferieprest vara en helt annan karl, då han satt ensam bland sina bönder i fattig- eller skolrådet; och från kontoret hördes stundom en röst, som man knappast skulle tilltrott ljusets och fridens man.
Ja, det kunde väl också hända, när ungdomen samlades ute i förstugan för att ta rätt på sina öfverkläder till en eller annan munter utflygt, att en vadmalsklädd bonde kom hufvudstupa ramlande ut ifrån kontoret, medan man i dörren såg en hastigt försvinnande skymt af ett rödt ansigte och en flaxande nattrock.
Då sade frun eller en af döttrarna: »Hu då, stackars far! det var återigen en af de der stygga haugianerna, som vålla far så mycken förtret i socknen.»
Och denna stämning mot de väckta dog icke ut ens då pietismen kommit till heder och värdighet vid universitetet. De nya lärarne och presterna, som icke blott hade Hauge och hans rörelse att tacka för den större innerligheten i lära och tillämpning, utan till och med hade antagit det saktmodiga yttre sättet, den sötsliskiga tonen och de långa surrande s-ljuden från Haugianismens förfall, de tycktes hastigt glömma, att hela det kristendomslif, på hvars skröpliga qvarlefvor de lefde, var någonting, som folket sjelft hade tillkämpat sig nedifrån. Och liksom sina myndiga fäder började de obekymradt skräfla vidare om, att de voro folkets herdar och fäder, att hvar och en, som krökte ett hår på deras
