hufvud eller ville borttaga ett jota af deras makt och anseende, han var en omstörtare — han ref ned folkets aktning för det heliga, han rörde med förmäten hand vid det urgamla, sköna, patriarkaliska förhållandet mellan församlingen och den älskade själaherden!
Men under de första åren som Hans Fennefos reste omkring, träffade han mest prester af den gamla skolan, som lurade på hvarje hans ord och hvarje hans steg och vållade honom och hans vänner så mycken förlust och skada de kunde.
Då gälde det att vakta noga både på sig sjelf och sina vänner, och här hade den unge predikanten mången strid att bestå. Ty liksom han hade ovanliga kroppskrafter, var han också hänsynslöst modig. Gamla personer sade, att han erinrade mycket om Hauge under den första tiden, innan de hade knäckt honom med sina förföljelser.
I de bref, som de äldste hemma på Fennefos skickade före honom till vännerna rundt omkring, stod det derför alltid, att den unge Hans Nilsen måste ständigt förmanas till lydnad mot dem, som äro satta till att styra och råda, på det att ingen strid eller förargelse måtte uppstå.
Och efter hand lärde han att tämja sitt sinne, så att han till och med mångenstädes i tysthet kunde afvärja split mellan prest och församling. Så hade varit Hauges vilja, och för den böjde han sig som alla de andra vännerna.
Derigenom lyckades Fennefos, som så många lekmanspredikanter, förbereda sinnena så, att hvar helst en prest blott ville, der kunde han nästan
