alltid, högst oförskyldt, finna en liten kärna af lefvande kristna inom församlingen, som stodo redo till att sluta sig omkring den, som blott icke, liksom de gamla presterna, gaf dem stenar för bröd.
Men ibland föll det sig svårt för Hans Nilsen att styra sitt sinne. Af de gamlas berättelser hemma på Fennefos visste han godt besked om alla tilldragelser i Hauges lif. Han kände namnen på alla de länsmän och häradshöfdingar, men isynnerhet på alla de prester, som hade hånat, förföljt och nästan pinat lifvet ur den älskade läraren.
Och hvart han nu kom rundt omkring i landet, träffade han på dessa samma namn. Både domarestolen och predikstolen hade gått i arf till söner, icke blott i andan, utan äfven i köttet, till dessa gamla förhatliga förföljare.
Det sjöd mången gång i det unga blodet, och när ordet föll fritt och skarpt på konventikeln, såg han samma glöd hos andra. Men då tuktade de hvarandra ömsesidigt: det är ingen öfverhet utan af Gud.
När Fennefos for öfver vestlandet, stannade han alltid en kort tid hos madam Torvestad. Staden var en knutpunkt i den vidt utgrenade väckelsen, och småningom blef han mera hemma här än på Fennefos.
Hit skickades derför också bref och budskap till honom från vänner omkring i landet, när det var något galet på färde ibland dem, eller när de fingo alltför stor längtan efter att höra honom tala.
