Då reste han eller skref bref, eller också skickade de äldste en annan, om det var någon, som passade till det.
Det var emellertid hvarken bröderna eller madam Torvestad, som lockade honom så starkt eller höllo honom så länge qvar i staden. Ty egentligen trifdes han bäst bland bönderna.
Och mot madam Torvestad hade han mycket att invända. Hon var för slapp i många hänseenden, uppfyld af tyskt pietistiskt svärmeri, som han ej kunde fördraga, och framför allt var hon honom alltför myndig och hersklysten i församlingen och i sitt hus.
Hvad som band honom var väl mest Sara.
Icke att han älskade henne med något slags åtrå, som han visste af. Men hon var så genomträngd af väckelsen, så väl bevandrad i Skriften och de goda böckerna, att han ej visste någon menniska, med hvilken det var honom en större glädje att tala om andeliga ting.
Också bland vännerna stod Sara i högt anseende, och det var för de gamle en hjertans glädje att höra denna unga qvinna tala Guds ord i församlingen. Visserligen var detta mycket sällsynt och icke heller hade hon många »egna ord». Men hon kunde så många salmer, skriftställen och stycken af de goda böckerna utantill, och framför allt: hon var så väl bevandrad i sjelfva bibeln, att det till och med bland männen knappast fans någon, som kunde mäta sig med henne.
På bordet i madam Torvestads sal fans en fastskrufvad pulpet; der låg alltid bibeln uppslagen.
