ej sofva förr än hon hade räknat öfver alla servietterna och silfverskedarne.
Detta bragte ej liten förvirring i hushållet och förorsakade allvarsamma sammanstötningar mellan systrarna, hvaraf dock endast svaga efterdyningar nådde ända fram till konsuln.
Det var blott ett, som de kunde vara ense om, och det var om kanariefågeln De hade haft många efter hvarandra under årens lopp, och hvarje gång katten tog en, svors en dyr ed, att en sådan sorg skulle de aldrig mer utsätta sig för.
Men enligt kapten Worses beräkning varade hofsorgen öfver en kanariefågel jämt tre veckor; sedan kom en ny. Det var alltid honor; jungfrurna tyckte icke om hanar af något slag, och dessutom tålde de ej sången.
Den kanariefågel de nu hade var den allra sötaste de någonsin hade haft. Ty förutom alla dess andra fullkomligheter hade den äfven en, som i början satte dem i en viss förvirring: den kunde värpa ägg.
Men då det kloka lilla djuret sannolikt visste med sig det gagnlösa i att lägga ägg i sin ensamhet, lade hon det icke heller förnuftigt och varsamt i ett bo. Utan hon sökte upp ett högt ställe, och derifrån värpte hon ned på bordet eller på golfvet, så att de söta små äggen alldeles krossades.
Detta bedröfvade i hög grad jungfru Birgitte och jungfru Mette. Ty då de hade vant sig vid fenomenet, som i början tycktes dem nära gränsen af det oanständiga, fingo de ett brinnande begär efter ett af dessa söta små ägg — helst ett
