hvardera — och de uppgjorde många planer för att förmå djuret att uppföra sig förnuftigt.
I buren lade de bomull och fint garn; rundt omkring i rummet, helst på de ställen der de en gång hade hittat ett krossadt ägg, byggde de med all sin konstfärdighet små nästen af mjukt ler fodrade med bomull och tagel; ja slutligen rände de till och med omkring i rummet med ett näste i hvar hand, när fågelns uppförande föreföll dem misstänkt.
Men den oförbätterliga varelsen kom alltjämt deras förhoppningar på skam. Isynnerhet hade hon en plats uppe på spegeln, hvarifrån hon tyckte om att värpa ned på bordet, när ingen passade på.
Det vållade jungfru Mette och jungfru Birgitte stor sorg; och det var ej utan att de i upphetsade ögonblick ömsesidigt sköto skulden på hvarandra. —
En afton på klubben frågade hamnfogden illfundigt: »Har gamle Adam rest till Bergen?»
»Ja, han reste i förra veckan,» svarade Worse.
»Hvad skulle han göra der, månntro?»
»Han hade naturligtvis affärer. C. F. Garman har mycket i Bergen.»
»Låna pengar kanske — pop-pop.»
»Hör nu, hamnfogde! nu kan det vara nog med det här!» for Jacob Worse upp.
Men den andre fortfor, utan att låta störa sig:
»Det kan man sannerligen aldrig veta — pop-pop — svåra tider för stora och små. Talte med kapten Andersen — Freja — kom direkt från Bergen. Gamle Adam vill gerna ha ett
