han hamnade någonstädes i en källarhals, i en rännsten, i sjön eller, om han snafvade öfver en nattvakt, på rådstun.
Men de voro icke lätta att snafva öfver, nattvakterna; ty de hade sina väl gömda sofplatser, som de blott ytterst ogerna lemnade, när de tyckte att man måste ropa ut något, eller när det närmade sig släpande steg af gamla styfva läderstöflar på gatan.
Det var rondvakten, den egentliga brandvakten. Den bestod, tror jag, helst af riktigt urgamla nattvakter, som det ej längre var något ljud i. De voro fyra eller fem i sällskap, och alla hade de slagit upp kragarne helt och hållet och dragit skinnmössorna ända ned, så att någon eldsvåda kunde de väl knappast märka, förr än den svedde dem i skägget.
Och ändå sof staden så tryggt, så tryggt.
Och vaknade en eller annan och började tänka på all den råg, som låg på magasinet; eller det kom rad på rad af bilder — tydliga, obevekliga, som de komma i mörker om natten — af en glöd — en glöd, som låg någonstädes och pyrde och grep omkring sig och fattade i väggen och fick makt och omvärfde huset och förtärde rågen, saltet, tunnorna och hela kramboden med varulager och alltsamman! Då ljödo släpande steg mot gatan af gamla styfva läderstöflar, pikstafvar stöttes i gatstenarne; de närmade sig och drogo förbi.
Ah, rondvakten! Allt i ordning. Seså, gudskelof! nu kunde man sofva vidare, tryggt och lugnt.
Eller ett barn vaknade af en elak dröm och låg och lyssnade och pinades af hemska skepnader,
