något på tok med dem, hvarken slagsmål eller fylleri bland deras manskap; deras båt var alltid redo och deras grejor i den bästa ordning; och fastän de hvarken svuro eller drucko, seglade de dock i kapp med de galnaste våghalsar, och fastän de foro fram med saktmod och fromma ord, fingo de dock fram sin rätt, och man betänkte sig två gånger på att gå dem för nära.
Sivert Jespersen var också en sådan bondpojke, som hade arbetat sig upp från ingenting. Nu egde han två stora magasin i staden, flera salterier norrut; och dessutom hade han åtskilliga skeppsandelar.
Nu reste han ej längre sjelf på fisket; han var öfver femtio år, krokryggig och full af gikt som de flesta, som ha varit på vinterfiske i ungdomen. Men när sillen kom, vandrade han omkring i magasinet i sin urgamla kalmuckrock och pelsmössa, och då var han vid ett ypperligt humör.
Hela huset fullt af menniskor, sill, salt och tunnor ända upp till takåsen; rop och larm, tunnbindarnes slag, hisstågen, som rasslade upp och ned, golf och trappor våta och glatta af sillblod och lake, som droppade genom golfven från vinden till stenfoten, sillfjäll uppåt väggarne, hvar du vände dig, och en lukt som i magen på en hvalfisk — der gick Sivert Gesvint med sitt talgljus i handen upp och ned och rundt omkring i hela huset, halfhögt gnolande sin favoritsalm:
»O du min Immanuel!
Fröjder, som ej sina,
Du beredt min arma själ
Med din bittra pina.
