stycken femtioskålpundssäckar mjöl», fortsatte Matthewson med brutal rättframhet, »så det behöver inte hindra er.»
Thornton svarade ej. Han visste icke vad han skulle säga. Han såg på den ena efter den andra med frånvarande min, alldeles som om han hade förlorat tankeförmågan och sökte efter någonting, varmed den åter kunde sättas i gång. Så föll hans blick på Jim O’Brien, en annan matador och Thorntons forna kamrat. Denna syn tycktes ge honom en ledtråd och sporra honom till någonting som han aldrig skulle ha drömt om att göra.
»Kan du låna mig tusen dollars?» frågade han nästan med en viskning.
»Visst», svarade O’Brien och slängde fram en påse guldstoft bredvid Matthewsons. »Och det fastän jag har mycket litet tro på att djuret kan göra det du har sagt, John.»
Eldorados gäster begåvo sig ut på gatan för att åse experimentet. Borden övergåvos och köpmän och jägare närmade sig för att se hur vadet skulle avlöpa. Man skulle hålla för och emot. Flera hundra män i pälsmössor och vantar samlades på lagom avstånd rundt omkring släden. Matthewsons släde med mjölsäckarna hade stått där redan ett par timmar, och i den rådande starka kölden — termometern visade 60 under noll — hade medarna frusit fast i den hårdt
