packade snön. Man erbjöd sig att hålla 2 mot 1, att Buck ej skulle kunna få släden ur fläcken. Så uppstod en tvist angående betydelsen av orden »ta den loss». O’Brien påstod att Thornton skulle ha rättighet att vricka de fastfrusna medarna lösa och att Buck sedan skulle »ta släden loss». Matthewson förfäktade däremot envist, att orden betydde, att hunden också skulle vricka medarna loss i den frusna snön. Största antalet av dem, som hade varit med då vadet ingicks, avgjorde saken till Matthewsons förmån, och man ville nu hålla 3 mot 1 mot Buck.
Ingen gick in därpå. Ty ingen trodde att Buck skulle kunna avgå med seger. Thornton själv ansåg sig ha handlat överilat och kände sig ganska betryckt. Då han såg på släden, som stod där förspänd med tio hundar, föreföll honom alltsammans som en orimlighet. Matthewson triumferade.
»3 mot 1!» utropade han. »Jag lägger till ett tusental, Thornton. Vad säger ni om det? »
Thorntons min var mycket betänksam, men hans stridslust var väckt — den stridslust, som livar vadhållare, gör dem blinda för alla omöjligheter och döva för allt annat än stridens lockelser. Han ropade till sig Hans och Pete. Deras påsar voro mycket tunna och slankiga, och de tre kamraterna kunde tillsammans icke skrapa ihop mer än tvåhundra dollars. Det var för närvarande hela deras kapital, men de
