ej ha levat för att dra nytta av den. Det var Curly som blev offret. De hade lägrat sig i närheten av timmerupplaget, och Curly försökte på sitt vanliga sätt inleda bekantskap med en grovraggig varghund så stor som en fullväxt varg, men icke hälften så stor som hon själv. Där kom ingen föregående varning, endast ett blixtsnabbt språng, en metallhård klang av hopslagna tänder, ett lika hastigt språng tillbaka, och Curly var uppsliten från ögonvrån ned till käken.
Det var vargens sätt att slåss — att slå till och springa tillbaka — men härvidlag blev det ännu mer. Trettio eller fyrtio andra raggiga varghundar kommo rusande till stället och omgåvo de bägge stridande i en cirkel, betraktade dem tyst och med spänd uppmärksamhet. Buck förstod varken denna tysta uppmärksamhet eller den iver varmed åskådarna slickade sig om käften. Så rusade Curly på sin motståndare, och han bet henne om igen och tog sedan ett skutt åt sidan. Nästa gång tog han emot hennes anfall med sin bringa på ett sätt som kom henne att tumla överända. Hon kom aldrig upp igen. Det var detta de uppmärksamma åskådarna hade väntat på. Nu störtade de morrande och skällande över henne, och tjutande av ångest begravdes hon under ett myllrande kaos av kroppar.
Det kom så plötsligt och så oväntat, att Buck blev alldeles förbluffad. Han såg Spitz sträcka ut sin
