Sida:Skriet från vildmarken.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


skarlakansröda tunga — det var hans sätt att skratta — och han såg François komma rusande med en yxa i handen och springa rakt på den stora hopen av hundar. Tre karlar med påkar skyndade till och hjälpte honom att skingra dem. Det tog icke lång tid. Två minuter efter sedan Curly hade fallit var den siste av hennes angripare fördriven. Men hon låg där stympad och livlös i den blodiga och nedtrampade snön, nästan bokstavligen sliten i stycken, och svarte François stod lutad över henne och svor alldeles ohyggligt. Denna tilldragelse kom ofta tillbaka i Bucks minne och oroade honom under sömnen. Jaså, det var således sättet. Intet ärligt spel. Faller man en gång, så är det slut. Nå, då skulle han väl se till att han aldrig föll. Spitz räckte ut sin tunga och skrattade om och om igen, och från den stunden hyste Buck ett bittert och oförsonligt hat till honom.

Innan Buck hade hämtat sig från sin bestörtning över Curlys sorgliga ändalykt, drabbades han av en ny prövning. François kom och satte på honom någon inrättning av läderremmar och spännen. Det var ett seltyg, ungefär sådant som stalldrängarna brukade lägga på hästarna därhemma i Södern. Och alldeles som han där sett hästarna arbeta, så drev man nu honom att arbeta. Han måste dra François i en släde till skogen vid dalens rand och sedan vända tillbaka med åkdonet fullt av bränsle. Men ehuru han

25