kände sig djupt sårad i sin värdighet genom att på detta sätt användas till lastdragare, var han alldeles för klok för att göra motstånd. Han lät villigt betsla sig och gjorde alltigenom sitt bästa, ehuru alltsammans var nytt och främmande för honom. François var sträng, fordrade ögonblicklig lydnad och fick också ögonblicklig lydnad tack vare sin piska. Dave, som gick närmast släden och var van vid detta slags arbete, bet Buck i bakdelen, så snart han begick något misstag. Och Spitz var en erfaren ledare. Han kunde icke alltid komma åt Buck, men han morrade och fräste för att uttrycka sitt missnöje, och ibland kastade han sig åt sidan med hela sin tyngd för att tvinga Buck in på den väg han skulle gå. Buck var lättlärd, och under de bägge kamraternas och François’ gemensamma ledning gjorde han snart betydliga framsteg. Innan de kommo tillbaka till lägret, förstod han att stanna vid »ho!» och sätta sig i gång vid »hej!» att ta ut stora svängen vid krökningar och hålla sig undan för sin efterföljare, då det tungt lastade åkdonet sköt dem på hälarna i utförsbackar.
»Förbannat bra hundar det här», sade François till Perrault. »Buck drar av bara fan! Och han lär sig så lätt som aldrig det.»
På eftermiddagen kom Perrault, som var ivrig att få ge sig av med sina depescher, och hade köpt två hundar till. »Billee» och »Joe» kallade han dem,
