Sida:Skriet från vildmarken.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


två bröder av den grovraggiga varghundsrasen. Ehuru de haft samma mor, voro de varandra så olika som natt och dag, Billees enda fel var hans överdrivna godsinthet, då Joe däremot hade en alldeles motsatt natur. Han var sur och inbunden, morrade ständigt och hade elaka ögon. Buck tog emot dem på kamratligt manér. Dave ignorerade dem och Spitz slogs först med den ena och sedan med den andra. Billee viftade lugnande med svansen, vände sig om och sprang, då han såg att hans bemödanden voro förgäves, och han skrek — även det lugnande — när Spitz högg honom i sidan. Men hur Spitz än manövrerade, virvlade Joe rundt om och var midt framför honom med raggen rest på ända, öronen lagda tillbaka, läpparna förvridna och morrande, slående tillsammans käkarna så häftigt han förmådde och med ögonen lysande av en satanisk glöd — en inkarnation av krigisk skräck. Hans uppsyn var så ohygglig, att Spitz måste avstå från sin föresats att tukta honom. För att överskyla sitt nederlag vände han sig i stället mot den fredlige och gnällande Billee och körde bort honom till utkanten av lägret.

Mot kvällen samma dag kom Perrault med en ny hund, en gammal varghund, långsträckt, mager och utmärglad, full med ärr omkring nosen och enögd. Men i hans enda öga glimmade en varning mot närgångenhet, som ingav respekt. Han hette Sol-leks,

27