därhän att han alls icke var höjd över att tillägna sig det som icke var hans. Han såg hur de andra gjorde och lärde sig av dem. En gång såg han hur Pike, en av de nya hundarna — för övrigt skicklig hycklare och tjuv — helt listigt stal en bit skinka, medan Perrault vände ryggen till. Dagen därpå gjorde Buck efter samma knep och lyckades komma undan med hela stycket. Det blev en väldig uppståndelse, men Buck undgick alla misstankar. En av hans kamrater — Dub — som ofta bar sig klumpigt åt och alltid blev fast för sina förbrytelser, fick lida straffet för Bucks missgärning.
Denna första tjuvnad var ett tecken till att Buck skulle kunna uthärda och slå sig fram i det hårda och fientliga Nordlandet. Den bevisade hans duglighet därtill, eller med andra ord en förmåga att kunna lämpa sig efter förändrade förhållanden, förutan vilken han skulle ha varit dömd till en snar och förskräcklig död. Den bevisade vidare att hans moral hade råkat på förfall och höll på att gå i kras, och den var ju endast en onödig ballast under den hänsynslösa kampen för tillvaron. Därnere i södern, där det fanns tillgivenhet och godt kamratskap, kunde det vara på sin plats att respektera andras egendom och personliga känslor, men i Nordlandet, där påk och huggtand regerade, vore man väl galen om man frågade efter sådant. Gjorde han det, skulle han ofelbart gå under.
