hans blod förde denna till varje aldrig så avlägsen del av hans kropp, som därigenom blev både fast och seg. Hans syn och lukt skärptes i ovanligt hög grad, och hans hörsel blev så utomordentlig att han även under sömnen hörde det svagaste buller och visste om det bådade fred eller fara. Han lärde sig att bita bort isen, som hade satt sig mellan hans tår, och när han var törstig och det låg ett tjockt lager av is över vattningshålet, kunde han bryta upp det genom att resa sig i vädret och slå ned på isen med styva framben. Hans mest framstående egenskap var att kunna vädra sig till vinden och beräkna den på förhand. Hur lugnt det än var, då han grävde sin håla invid ett träd eller på en strandsluttning, fann honom blåsten, då den kom, ofelbart i lä.
Och han lärde icke allenast genom erfarenheten, utan för länge sedan slocknade instinkter vaknade också till liv hos honom. Resultatet av generationers tama levnadssätt föll småningom bort. På ett dunkelt sätt erfor han förnimmelser från den tid då hans släkte var ungt — den tid då vilda hundar rusade i flockar genom urskogar och dödade sitt byte, när de hunno upp det. Det var icke svårt för honom att lära sig hugga tag och fläka upp och bita av en strupe lika hastigt som en varg. På det sättet hade hans förfäder betett sig. Och de levde nu upp på nytt inom honom. Det forna levnadssättet och de forna
