knepen, som de hade givit i arv åt sina efterkommande, voro även hans. Han utövade alltsammans utan ansträngning, utan att ha gjort något nytt fynd, som om det alltid hade legat i hans natur. Och när han under de kalla nätterna höjde sin nos mot en stjärna och lät höra ett långdraget, varglikt tjut, var det hans förfäder, vilka dock för länge sedan voro blandade med jordens stoft, som genom honom vände nosen mot stjärnan och tjöto genom århundradena. Hans tonfall var också deras — samma tonfall varmed de gåvo luft åt sin smärta och på sitt sätt tolkade den betydelse som den stora stillheten och kölden och mörkret hade för dem.
Till ett bevis på vilket marionettspel livet är, strömmade den urgamla sången ur hans bröst och han återgick till sin ursprungliga art. Och det gjorde han därför att människorna hade funnit en gul metall i Norden, och därför att trädgårdsdrängen Manuel ej hade så stor lön att den kunde räcka till mer än föda och kläder åt honom själv, hans hustru och diverse små avbilder av honom själv.
