Till Herr Erkebiskopen m. m. af Wingård. 1839.
När Aron, prydd i all sitt ämbets ära,
Gick, ödmjukt djerf, att blifva Herrans tolk,
”Ljus” och ”Fullkomlighet” hans bröst sågs bära
I helig sköld, kring ”namnet af hans Folk”[1].
Ljus, och Fullkomlighet, och Folkens Lycka!
Den trillings-flamman, jordens himlagäst,
I Korsets bild nu sammansmält, att smycka
Det trogna bröstet af dess öfverprest.
Du, som vi älska, Du, som vi beundra,
Hell Dig, med Korsets sköld, i strid och frid!
Kring Sions borg förmätna åskor dundra,
Men aldrig skalf den borgen än dervid.
Det gifs en Frihet, som ej kring sin panna
Har ormar, ej ett mordbloss i sin hand;
Född att välsigna, icke att förbanna,
Hon varnar med en röst från Fadrens land.
”Framåt!” den lösen äfvenväl är Hennes:
Men hennes ”fram,” — det leder uppåt blott;
- ↑ 2 Mos. B. c. 28, v. 29, 30.
