En folkskock för min blick jag har:
Fem fruar och en piga.
Hur svärden lyftas upp mot skyn,
Hvar hand ett vapen håller.
O, fruktansvärd var denna syn:
Fem höjda parasoller.
Jag sporrar hästen, snabb och fin,
Och högt en kötted brummar,
Tar på mig just min krigarmin
Och väldigt pippskägg tummar.
Som dock jag framåt hastar nu,
På segrens fåle dragen,
Så möter mig en blåögd fru,
Så skön som sjelfva dagen.
Hon niger, rodnar, talar, ler:
“Herr General, besinna,
Ej någon kneckt kan hugga ner
En täck och älskvärd qvinna.”
Hon bjöd mig allt, allting min själ,
Blott hon i fred fick vandra;
Det samma bjöds mig äfven väl
Utaf de alla andra.
Och tog jag mot helt oförsagt
Ett sådant tillbud gerna.
Ty hoppas jag min hjeltebragd
Förtjent medalj och stjerna.
Sida:Snösippan. Poetisk Vinterkalender för 1841.pdf/19
Den här sidan har korrekturlästs
15
