synes ju för öfrigt redan däraf, att dessa framsteg öfverallt gått hand i hand med en stegring af lönerna, hvilket i längden dock endast är möjligt vid en stark efterfrågan af dugliga arbetare.
Å andra sidan skall det icke förnekas, att en uppfinning af en ny maskin eller en omorganisation af arbetssättet i en industri under öfvergångsstadiet kan medföra mycket stora svårigheter för de arbetare, som äro sysselsatta i denna industri, ja till och med utsätta dem för verklig nöd. Om så sker, är det samhällets oafvisliga plikt att ingripa. Samhället har, som vi nu sett, så betydande fördelar af hvarje industrielt framsteg, att det godt har råd att betala något för att underlätta öfvergången till det nya. Det vore i hög grad orimligt att begära att några fattiga arbetare skulle bära hela bördan, under det samhället i sin helhet skulle njuta fördelen. Om alltså industriens utveckling på en punkt sätter några arbetare på bar backe, så skall utvecklingen icke därför hämmas, såsom en föråldrad och falsk fackföreningspolitik stundom bjuder; men å andra sidan skola icke häller arbetarne oförskyldt lida, tvingas att uppoffra sig för det allmänna bästa: utan samhället skall betala hvad framåtskridandet kostar, d. v. s. betala en skadeersättning åt de arbetare, som bli sysslolösa. Det är icke blott den enklaste plikt att göra det, det är en ren affär. Genom att på detta sätt undanrödja det viktigaste hindret för det ekonomiska framåtskridandet gör samhället en vinst, som mångdubbelt uppväger kostnaden. En sådan skadeersättning bör naturligtvis betalas i den form, att arbetarne så vidt möjligt bevaras som nyttiga element i den samhälleliga produktionen; d. v. s. samhället skall sörja för att arbetare, hvilkas yrke på grund af en industriell omhvälfning delvis eller helt och hållet upphört att lämna dem arbete, få tid och tillfälle att lära ett nytt yrke. Äro arbetarne så
