Hvadan detta allmänna misslyckande af försöken att förverkliga en idé, som vid första ögonkastet synes så naturlig, som att arbetare i samma verkstad förena sig för att öfverta och drifva verkstaden för egen räkning?
Det är förnämligast två orsaker, som fört dylika kooperativa produktionsföreningar till undergång.
Den första är svårigheten att anskaffa kapital. I en mängd fall har det ju varit utanförstående filantroper, som satt föreningen i gång genom att skänka det behöfliga kapitalet. På en sådan grund kan naturligtvis ingen stor demokratisk rörelse utveckla sig. Det ytterst begränsade kapital, med hvilket de flesta af dessa föreningar ha börjat sin bana, har för dem betydt nödvändigheten att köpa sina råmaterial i små kvantiteter, på lokala marknader och på kredit, alltså en förlust af de rabatter, som skulle ha beviljats en större, kontant köpare; det har betydt underlägsenhet i maskineri, i hela den tekniska utrustningen; kort sagdt, en dålig start i konkurrensen. För att skaffa sig kapital ha dessa reformatorer af det kapitalistiska systemet erbjudit och gifvit ruinerande räntesatser; och de ha därmed aflägsnat sig så långt som möjligt från en af den moderna kooperativa rörelsens grundprinciper. I alla händelser måste denna extra ränta och denna minskade afkastning i sista hand bäras af arbetaren i form af minskad lön eller ökad ansträngning. I de flesta fall har bristen på kapital mycket hastigt fört till föreningens undergång.
Tanken att arbetarne i en verkstad själfva skola vara ägare af verkstaden, af sina produktionsmedel, är också för all framtid utsiktslös. Mången modern industri fordrar för hvarje arbetare den sysselsätter ett så betydande kapital, att det är alldeles otänkbart, att arbetare i det nuvarande samhället i någon större skala skulle kunna komma i besittning af sådana
