Sida:Socialpolitik.djvu/42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
38

förmögenheter. Men äfven i ett idealsamhälle med en fullkomligt lika egendomsfördelning är saken omöjlig, då ju arbetare i olika industrier behöfva så ofantligt olika kapital. Det är alltså under alla förhållanden absolut oundgängligt att utanförstående delvis eller helt skaffa det kapital, som behöfs för att sysselsätta arbetarne.

En kanske ännu vanligare orsak till kooperativa produktionsföretags undergång har varit svårigheterna i föreningens styrelse. Vi kunna föreställa oss hurudana förhållanden skola råda i en fabrik, där arbetarne ha att välja styrelsen bland sig själfva och, direkt eller indirekt, äfven direktören och förmännen. Under dagens lopp äro dessa arbetare, ja t. o. m. styrelsemedlemmarne, underordnade direktören; deras arbete måste pröfvas, afdrag måste göras för deras misstag och fel, hela deras uppförande måste kontrolleras – med ett ord – de äro underkastade hela den disciplin, på hvilken dock framgången af ett modernt industriellt företag så väsentligt beror. På aftonen förändras hela denna scen, och förhållandena bli omvända. Direktören står såsom tjänare inför sin styrelse. Om han vägrat att godkänna en styrelsemedlems arbete, om han afskedat någon släkting eller vän till honom, så kan han vara säker på att bli föremål för skarpa anmärkningar. Ett sådant tillstånd är naturligtvis i längden ohållbart. Tvist, stridigheter och revolution måste höra till ordningen för dagen i en dylik organisation; och det är omöjligt att uppehålla någon kontinuitet i företagets ledning. Också ha de allra flesta kooperativa produktionsföreningar strandat på svårigheter af denna art. Några ha räddat sig genom att utesluta de arbetande medlemmarne från deras vanliga rättigheter såsom delägare i företaget och sålunda hindra dem från att aktivt deltaga i styrelsen af den fabrik där de arbeta. Styrelsen har då öfvergått till de utanför stående delägarne, och