därifrån är ju steget ej långt till det vanliga aktiebolaget.
Öfverhufvud är det karaktäristiskt att de allra flesta kooperativa produktionsföreningar, som icke fullständigt gått under till följd af brist på kapital eller dålig styrelse, småningom förvandlats till privatkapitalistiska företag, fullkomligt främmande för de stora kooperativa principerna. Företag af denna art ha icke det minsta högre socialpolitiskt värde, därför att de ägas af f. d. arbetare; tvärtom medför detta ofta nog att de stanna inom den grupp af små, illa utrustade och illa ledda företag, som erbjuda den verklige arbetaren de sämsta betingelserna och där utsvettningssystemet har sin bästa jordmån.
Denna urartning är ingen tillfällig företeelse, utan hänger tillsammans med djupare liggande orsaker, beror i själfva verket på ett grundfel i hela den kooperativa produktionens idé.
Antag att en kooperativ verkstad går bra och lämnar sina arbetare en viss behållning utöfver de vanliga lönerna. Då komma naturligtvis nya arbetare och begära att bli upptagna som medlemmar och få åtnjuta samma förmåner som de gamla. Nej tack, säga då dessa gamla, det vilja vi alldeles icke: vi ha en årsvinst, som är så och så stor, den vilja vi icke dela med er. Om vi ta in flere medlemmar, så är det icke säkert att vi därför få större vinst – vi ha då blott att dela mellan flere och det kommer mindre på hvar och en. Eller säga de: vi kunna knappast afsätta hvad vi nu producera, vi ha inte sysselsättning för flere arbetare. I och med detsamma föreningen sålunda sluter sig, blir den ett privilegium för några få. Hvad dessa få förtjäna utöfver vanliga arbetslöner har väsentligen samma karaktär som en privatkapitalistisk firmas affärsvinst. Därmed är en handfull arbetare placerad innanför privilegiernas murar, utan att det därför lyckats att
