Sida:Socialpolitik.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
41

nu är det ju klart att öfverproduktion och brist på afsättning af en vara icke afhjälpas genom att man börjar producera mer af just denna vara. En förening, som producerar i afsikt att sysselsätta sina medlemmar, gör sig i själfva verket skyldig till samma ödesdigra ekonomiska misstag, som vi funnit utmärka den Marx’ska arbetsvärdeteorien, nämligen att en produkt erhåller värde endast därigenom, att man har nedlagt arbete på den, oafsedt om det finns någon efterfrågan för den. Det ligger i sakens natur att all produktion måste afse att tillfredsställa mänskliga behof; arbetet, »sysselsättningen», är därvid endast medel; gör man det till mål, så vänder man upp och ned på all ekonomisk logik och man skall icke kunna undandra sig de praktiska följderna af ett sådant misstag.

Det är på dessa principiella fel i själfva utgångspunkten som den kooperativa produktionen i regeln strandar. Däremot kan en kooperativ förening af konsumenter vanligen hållas öppen. Ty åtminstone af de stora konsumtionsartiklarna kan man i allmänhet få köpa så mycket som hälst; och om nya medlemmar tillträda en konsumtionsförening, så får den därför icke svårare, utan snarare lättare att tillfredsställa sina medlemmars behof.

Man har också sökt uttrycka denna motsättning så, att en kooperation mellan köpare är möjlig, mellan säljare omöjlig; och därmed träffar man utan tvifvel i allmänhet det riktiga. Därför ha icke blott konsumtionsföreningar i egentlig mening utan också t. ex. föreningar af landtmän till gemensamt inköp af gödningsämnen o. s. v. och föreningar af handtverkare till gemensamt inköp af råmaterial visat sig lifskraftiga och i stånd att fasthålla vid sina kooperativa ideal.

Emellertid träffar man icke med denna åtskillnad själfva kärnan i saken. Vi behöfva ju blott tänka på andelsmejerierna, som dock här i Norden varit den mest