framgått ur försök att grunda små kommunistiska samhällen efter Robert Owen’s mönster. Det gällde ju framför allt att skaffa medel. Det var en sida af Owen’s verksamhet, från hvilken hans lärjungar kunde hämta uppslag till lösningen af detta kooperationens svåraste problem. I New Lanark hade Owen till förmån för sina arbetare upprättat en bod, där han, utan vinst för sig själf, sålde varor, som han inköpt i stora partier. Han lämnade lokal gratis och beräknade vinst endast för bodbiträdenas lön. Arbetarne hade här varit i tillfälle att öfvertyga sig om, hvilka högst betydande fördelar, som stå att ernå genom stora, gemensamma inköp af förnödenheter.
Socialister, som arbetade för förverkligandet af den »själfförsörjande kommunen», togo upp denna idé för att på den vägen lägga den första grunden till sin kommun och skaffa det nödiga kapitalet för en utsträckning af dess verksamhet till det ekonomiska lifvets alla områden. De satte alltså upp kooperativa bodar, där medlemmarnes insats var ett pund sterling (18 kr.), och sålde i dessa bodar till vanliga marknadspris. Den vinst, som då uppstod utöfver ränta på det insatta kapitalet, användes för det nämnda ändamålet.
Owen själf visade, åtminstone till en början, ingen riktig uppfattning af betydelsen af denna rörelse. Förklarligt nog! En man, som väntade det socialistiska samhällets tillkomst genom furstars och parlaments ingripande, kunde icke undgå att med ett slags förakt se ned på en rörelse, som begynte med så blygsamma medel, som att sälja mjöl och fläsk i konsumenternas intresse.
Under åren 1828–32 hade man i England den första, ganska lifliga rörelsen för kooperativa bodar. Dessa bodar samlade kapital och började därmed producera åtskilliga förnödenheter. Men de gjorde detta i afsikt att skaffa sina egna medlemmar arbete och kommo därför naturligtvis ofta nog att producera mer
